22 januari 2001

Ingemar Nordin och Mattias Severin "Vad fel du tänkt fast det blev rätt"

Ingemar Nordin berättade "en liten historia ur vetenskapsteorins historia" om hur det gick till när Gallilei slutligen bestämde sig för att jorden roterar kring solen och inte tvärtom - på felaktiga grunder.

I början av 1600-talet uppfann Gallileo Gallilei teleskopet (samtidigt och oberoende av en holländsk linsslipare). Detta blev inledningen till en rejäl förändring av synsättet på universum, och därmed en konflikt med katolska kyrkan. Det gamla Ptolemaiska systemet (med jorden i centrum, solen och planeterna i cirkelbanor inklusive små cirklar på dessa banor) var i och för sig användbart för förutsägelser, men Gallileis observationer, exempelvis av Venus' faser, och hans förutsägelse av det senare kontaterade faktum att Jupiter har månar, förklarades av uppfattningen att såväl jorden som de andra planeterna roterade kring solen. För kyrkan var det dock väsentligt att jorden skulle vara i centrum av planetsystemet. Att som Gallilei påstå att solen var i centrum motsade vissa påståenden i Bibeln; detta var alltså helt oacceptabelt. Gallilei kallades till Rom, och gick därvid med på att se saken med kyrkans ögon: den heliocentriska modellen (dvs med solen i "mitten") var en modell för instrumentell beräkning, och inte en verklighetsbeskrivning. Så långt var allt lugnt.

Men Gallilei grep sig an problemet med att förklara tidvattensrörelse. Han förkastade teorier om månens avståndsinverkan som astrologi och ockulta antaganden. Hans förklaring var mer mekanistisk och grundade sig på "beräkningsmodellen" med solen i mitten. Jorden rör sig då på två sätt: dels (a) i den "årliga rörelsen" kring solen, dels i den egna rotationen (b). Om man då tänker sig en vattendroppe som befinner sig på jordsfären, inser man raskt att den kommer att påverkas av båda dessa rörelser, dvs dess hastighet är a + b då den årliga rörelsen och jordrotationen går åt samma håll. Men: 12 timmar kommer jordrotationen att röra sig åt motsatt håll; vattendroppens hastighet blir då a - b. Tidvattenrörelserna kan alltså förklaras av de samlade vattendropparnas rörelse mellan dessa extrempunkter. Vattnet skvalpar omkring som en följd av skillnader i rörelseriktning mellan årsrotationen kring solen och jordens egen rotation kring sin axel. (Variationer mellan högsta och lägsta tidvatten förklarade Gallilei som beroende på kusternas form.)

Problemet var dock att denna förklaring förutsatte att solen faktiskt befann sig i mitten av planetsystemet. Detta felaktiga argument bidrog inte bara till att den sista spiken slogs i den Ptolemaiska kistan, utan också till husarrest, yttrandeförbud och bannlysning för Gallileis del.

Mattias Severin inledde i god filosofisk anda med att berätta vad han inte skulle berätta om: inte triviala sätt att göra fel så att det blir rätt, som till exempel kan bli följden då massan i tentamensuppgifter i fysik är satt till 1 kg. Inte heller enstaka misstag, som den dam som på 1930-talet mot alla expertråd köpte mängder av aktier i SKF. Krigsindustrin gjorde att värdet på aktier i Svenska Kullagerfabriken ökade väldigt mycket, och damen blev följaktligen mycket rik. Vid frågan hur hon kunde förutsagt utvecklingen på börsen, svarade damen att hon antog att det var bra att i krogstider ha förråd av kulor.

För kvällen gällde gällde noggrant och gärna mödosamt uttänkta system av vanvettiga förklaringar som ändå ofta träffar rätt. Nämligen teleologiska förklaringar, ex då svaret på frågan varför fröet gror är att det ska bli ett träd. Inom medicin och biologi fungerar ofta dessa skenbara förklaringar dock; giraffen har lång hals för att kunna äta löv högt upp på träden. Tolkas "varför"-frågan om till "på vad sätt är denna egenskap fördelaktig (och har därmed gynnats under evolutionen)" verkar svaret rimligt, givet att utvecklingen av arter (och organ) är ändamålsenlig. Andra fall är betydligt allvarligare:

Låt oss anta att A är en strandvakt och B ett litet barn som håller på att drunkna. Hur ska A bära sig åt för att snabbast komma till B's hjälp? Springa i rät linje mot B? Svar nej: det går långsammare att springa i vatten än på land. Alltså bör A springa på land tills det är så kort sträcka kvar som möjligt att ta sig genom vattnet för att nå B. Då kommer A snabbast fram.

Byt nu i tankarna ut "strand" i figuren intill mot "luft". "Vatten" får fortsätta att vara vatten, men strandvakten är nu en ljusstråle. Förklaringen har nämligen använts också för att förklara ljusets väg genom vatten; den snabbaste rutten för strandvakten ovan motsvarar den väg ljuset tar då det bryts i vatten. Därv följer knappast att det är rimligt att säga att ljuset väljer den snabbaste vägen...

Nu en återblick på optikens början. Figuren visar det välkända faktum att för ljus som reflekteras i en spegel är infallsvinkeln i = reflektionsvinkeln r. Heron (under första århundradet e. Kristus) förklarade att ljuset på detta sätt minimerar vägen för att ta sig från A till B, istället för att exempelvis ta raka vägen in mot spegeln och sedan tillryggalägga en längre sträcka från spegeln för att ta sig till B.. Åter fram i tiden visar det sig att Fermat gör sig skyldig till en motsvarande teleologisk förklaring av ljusets brytning i vattnet enligt ovan: ljuset "vet" den snabbaste vägen. Det var första gången en teleologisk förklaringsmodell gav en riktig förutsägelse: ljusets hastighet är långsammare i vatten.

Varför fungerar denna felaktiga förklaring? Jo, vi utgår från att ljuset är en vågrörelse, och utnyttjar spegelexemplet. Vad händer med tiden det tar för ljuset att nå B om vi ändrar positionen för kontaktpunkten uppåt eller nedåt på spegeln, jämfört med kontaktpunkten i figuren. Vi döper härmed kontaktpunkten i figuren till "0", en punkt en bit ovanför denna till "1", en punkt ett större stycke ovanför till "4", och motsvarande positioner nedåt på spegeln till "-1" resp. "-4". Ljuset tar alltså minst tid på sig från A till B om det träffar spegeln vid 0, vilket resulterar i följande kurva för att illustrera hur tidsåtgången ökar om ljuset träffar punkterna 1, 4, -1, eller -4 (läsaren ombedes vänligen föreställa sig graderingen av axlarna). Ljus som träffar nästan "rätt", dvs nära 0 kommer att komma fram nästan samtidigt som ljus som har träffat 0, medan träffar långt från 0 resulterar i mycket senare ankomst till B. De ljusvågor som träffar nära 0 kommer att vara i fas med ljus som har träffat 0, vilket innebär att de förstärker varandra. När vågorna har träffat "fel" dvs långt från 0 förskjuts de, och tar ofta ut varandra. Det är alltså inte så att ljuset väljer den snabbaste vägen. Ljuset träffar alla punkterna på spegeln, men det är bara de som träffar nära 0 (och naturligtvis de som träffar 0) som kommer att förstärka varandra så att de når fram till B som en "enhet".

Alla fysikens lagar går att formulera som om det fanns en inneboende vilja att minimera en viss enhet; tidsåtgång, väg osv. Det innebär inte att dessa förklaringar är riktiga. Q.E.D.

- Vid protokollet: Annika Törnström

29 januari 2001

Arne Jönsson "Multimodal kommunikation"

Under rubriken behandlades teknik i vilken flera slag av kommunikativt handlande äger rum mellan människa och dator. Framför allt behandlades kommunikation som tillåter både tal och pekarfunktioner, parentetiskt berördes även t.ex. mimik. I den forskning som Arne Jönsson företräder försöker man inom vissa gränser maximera naturlighet i röstmeddelanden från datorer. Dock utnyttjar man datorers förmåga att hålla samman och ordna information och försöker ej efterlikna användning av meningsfragment eller bygga in det naturliga språkets redundanser.

I framställningen gavs värderingar dels av tekniken själv, dels av strävan efter naturlighet. Tekniken har uppenbara fördelar exempelvis, när möjligheten att använda skärm är begränsad i den givna miljön eller när arbete binder upp händerna eller när det är fråga om handikappade personer. Naturligheten har ett värde genom att förenkla för användare att minnas i det egna vardagsspråket och genom att ge en vidare kontext för tolkning. Med naturligheten finns även negativa sidor, t.ex. att den signalerar en intellektuell kompetens som inte finns - något som kan skapa övertro på systemets förmåga.

Teknik för multimodal interaktion utvecklas med standardidéer om semantik och pragmatik. Avläsning av tal och produktion av talade meningar byggs dock fonematiskt kring stavelser och inte av enskilda fonem (konkateneringssyntes). I Sverige saknas en ljudbank att använda för verksamheten, vilket är ett hinder för att utveckla några större system för att testa. Dock har några tämligen stora modeller utvecklats, till exempel för väderinformation och turistupplysning, Frågan om värdet i att utveckla expertsystem väckte viss diskussion, Arne Jönsson menade att det inte dolde sig några särskilt komplicerade avsikter utan att det var fråga om att "nå all information man vill på det mest naturliga sättet".

- Vid protokollet: Jan Willner

22 februari 2001

Jan Stolpe "Att översätta Platon"

26 mars 2001

Anna Singer "Har föräldrar rätt till sina barn?"

Anna Singer berättade att upprinnelsen till hennes forskning har varit den förändrade synen på barn; i och med att barn ses som individer blir "barnets bästa" centralt. Detta leder till frågor om innehållet i "barnets bästa": (1) vem ska vara rättslig förälder? (vilket aktualiseras i debatten om rätt att adoptera för homosexuella par samt om äggdonation), och (2) vad är en förälder ur rättsligt perspektiv, dvs hur regleras föräldraskap som sådant?

Den dominerande synen är att föräldern = den biologiska föräldern, och reglerna bekräftar detta; rättigheter och skyldigheter kommer i "paketlösning" (även vad gäller adopterade barn, där adoptivföräldern jämställs med biologisk förälder). Möjligheterna att ge rättigheter och skyldigheter till någon annan är mycket begränsade, och i "paketet" inkluderas vårdnadsansvar, umgängesrätt, arvsrätt och underhållsskyldighet. Frågan om "barnets bästa" har man, enligt Singer, noggrant undvikit att behandla i lagtexterna; "rätt svar" på frågan om barnets bästa sammanfaller med att se biologiskt föräldraskap som primärt.

Singer menar att man kan fundera på om detta "enkla" svar verkligen är gångbart; många barn växer trots allt upp med föräldrar som inte är deras biologiska föräldrar. Vilka intressen tillgodoses genom rättsliga föräldrar? Jo, (1) Barnet har en familjerättslig tillhörighet, är någons barn, (2) Föräldern har ansvar för omsorg, uppfostran, tillsyn och försörjning, samt (3) Barnets intresse av kännedom om sitt ursprung tillgodoses (vilket anses vara av speciellt intresse vid adoption och assisterad befruktning).

Singer ser "paketlösningen" när det gäller rättigheter och skyldigheter som ett stort problem vad gäller barnets bästa. Det är till exempel inte ovanligt att barn växer upp i familjehem, dvs hos "sociala föräldrar", medan det rättsliga ansvaret ändå kvarstår hos den biologiska föräldern. Om den föräldern ordnar upp sitt liv har hon eller han rätt att få tillbaka barnet. (Adoptioner, där barnets sociala föräldrar också blir dess rättsliga föräldrar, förekommer nästan aldrig före myndighetsåldern, då de biologiska föräldrarna ändå har mist sin "rätt" till barnet.) Ett känt aktuellt exempel är det s.k. Trelleborgsfallet, där ett barn kommer att få leva i familjehem i minst 10 år medan fadern avtjänar ett fängelsestraff för att ha mördat modern. Han är ändå rättslig vårdnadshavare, och har vårdnadsansvar för barnet med de rättigheter att fatta beslut angående barnet som detta medför.

Dagens (kvällens!) fråga är då: är det rimligt att föräldrars rätt till sina barn är så stark? Skulle man verkligen se till barnets bästa förefaller det rimligt att i fall som "Trelleborgsfallet" flytta vårdnaden om barnet. Detta kan sättas i relation till att "paketlösningen" vad gäller föräldrars rättigheter och skyldigheter tycks grundas på en äganderättsmodell ("mitt barn"), men också i en förvaltartanke, där föräldern har en plikt att tillgodose barnets intresse. Denna senare tanke blir tydlig då det gäller förvaltning av egendom, då en god man kan utses, men inte vad gäller vårdnadsansvar. Spår av detta syns i Europakonventionen ("man har rätt till famlijeliv", och även i FN's barnkonvention; där kan man utläsa idéer om föräldrars rätt till sina barn under täckmantel av "barnets bästa" i formuleringen "barn har rätt till sina föräldrar". Barn ses dessutom idag som värdefulla; huvudregeln vid vårdnadstvister är att båda föräldrarna har rätt till sina barn.

Vid den efterföljande diskussionen framkom att barn inte kan "förskjuta" sina biologiska föräldrar, och alltså välja andra föräldrar, även om barns åsikter inhämtas vid bedömning av barns behov. Barn över 12 år kan dock "vägra verkställighet" om de, till exempel, inte vill flytta hem till sina biologiska föräldrar efter en tids vistelse i familjehem. Barn kan inte påkalla umgängesrätt med, exempelvis, en biologisk fader som inte vill träffa sina barn. "Barnets bästa" är knappast någonting som går att fastslå objektivt. Mot bakgrund av att barn har en bild av hur de vill ha sina liv åtminstone från 8 - 10 års ålder ställdes frågan om vad som är så farligt med att låta barnet självt bestämma?

- Vid protokollet: Annika Törnström

23 april 2001

Agneta Stark "Den ekonomiska människan - om den kritik som från feministiskt håll riktats mot den klassiska modellen"

The Economic Man - finns den människan? Ja, det är en intressant fråga som diskuterats av både ekonomer och andra. Grundtanken i modellen är att individen i varje ögonblick väljer att maximera vinster och minimera förluster. Hon inser också att varje positivt val samtidigt är att välja att inte göra andra saker (dvs, att hon tar hänsyn till bortvalda alternativvinster och -kostnader). Agneta Stark påpekade att ekonomer sett på familjen och kvinnan på lite olika sätt i historien. Hos klassiska ekonomer som Adam Smith är kvinnan och familjen undantagna den ekonomiska teorin, medan neo-ekonomer som t.ex. Becker hävdar att även familjebildning och skiljsmässor är ekonomiskt lagbundna. Feministiska ekonomer har på senare tid utsatt The Economic Man-modellen för grundlig kritik och menar att den i allt för hög grad är modellerad på ett manligt ideal och inte tar hänsyn till könsskillnader. Visserligen menar många ekonomer att könsskillnader, liksom ej heller kulturella eller etniska skillnader, kan få ett genomslag i ekonomiska termer. Att exempelvis diskriminera med avseende på kön eller hudfärg bestraffas alltid på en fri marknad. (Jag oroas dock över tanken att t.ex. restauranger skulle finna det lönsamt att diskriminera oss rökare om en stor majoritet av deras kunder vore icke-rökare!) Men frågan är ju ändå huruvida modellen är tillräckligt bred, eller nyanserad, för att verkligen kunna tillämpas på alla verkliga människor.

- Vid protokollet: Ingemar Nordin

21 maj 2001

Lars Alfred Engström "Fängslad av språket"